ÖDMJUKHETENS KONUNG

LYSSNA

LÄS

Nästa dag hade folk i stora skaror kommit till högtiden. När de fick höra att Jesus var på väg in i Jerusalem, tog de palmblad och gick ut för att möta honom. Och de ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels kung!” Jesus fann ett åsneföl och satt upp på det, som det står skrivet: Var inte rädd, dotter Sion! Se, din kung kommer, ridande på ett åsneföl. – Joh 12:12-15

Var inte rädd, du lilla hjord, för er Far har beslutat att ge er riket. – Luk 12:32

[otw_shortcode_dropcap label=”P” size=”large” border_color_class=”otw-no-border-color” square=”square”][/otw_shortcode_dropcap]almsöndagen är den söndag i kyrkoåret som inleder påskveckan. Bibeltexterna som förknippas med palmsöndagen skildrar hur Jesus rider in i Jerusalem och hur han tas emot av folkskaror som om han vore ingen mindre än Israels kung. Några dagar senare byts hosiannaropen ut mot rop som kräver att få se Jesus korsfäst, som om han inte vore mer än en simpel tjuv värdig inget annat än förakt. Hedersbetygelserna byts ut mot hån, glädjen mot hat och det kungliga välkomnandet mot förkastelse och avrättning.

Icke desto mindre så är det verkligen en konung som folkskarorna välkomnar till Jerusalem. Det är Konungars konung och Herrars herre som rider in i Jerusalem. Men han anländer inte till Jerusalem som en stridsherre, ridandes på en hingst eller dragen i en vagn, utan ödmjukt ridandes på en åsna, som för att signalera att konungen kommer med fred och att Människosonen ”inte kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna.” (Mark 10:45). Men kan det verkligen vara så att kung Jesus, världens Herre, närvarande vid själva skapelsens morgon, ja Gud själv inkarnerad, kommer för att av hjärtat betjäna människor?

Många människor, inklusive kristna, lever med en annan bild av Gud. Bortom vårt religiösa språk, som så många av oss lärt oss behärska, gror tvivlet och känslan av att Jesus åsneritt närmast är att likna vid ett kamouflage som döljer vem Gud egentligen är. Nämligen en fruktansvärd auktoritet som längtar efter att i sin allmakts vrede krossa allt och alla som reser sig upp mot honom. Visserligen verkar några bli räddade undan detta hemska öde, ett lyckligt fåtal som på något vis lyckas behaga Gud, men att rädda och tjäna är inte vad som finns i Guds hjärtas innersta. Kärlek är nog inte, till syvende och sist, det som främst kännetecknar Gud, utan vrede som Gud längtar intensivt efter att få uttrycka.

GUDS HJÄRTAS BEHAG

Men i Jesus ögon möter vi inte blicken från en despot som längtar efter att få krossa och utplåna. Vi möter istället blicken från Sonen som uppenbarar för oss vem Gud är. Jesus demonstrerar genom sina gärningar, ytterst genom sin död och uppståndelse, och genom sina ord att Gud är obeveklig i sin strävan att upprätta, hela och välsigna.

Ett av alla exempel på hur Jesus lär oss att Gud inte går utöver och bortom vad han egentligen vill när han välsignar och hjälper människor återfinns i Luk 12 där Jesus undervisar om hur han önskar att hans lärjungar skall förhålla sig till vardagens strävan. Utmaningen är att inte lägga all energi och kraft på att oroa sig för vardagens behov i form av mat och kläder, Gud känner sina barns behov (Luk 12:30). Istället för att oroa sig över morgondagen vill Jesus att hans efterföljare skall söka Guds rike först (Luk 12:31) och sen lägger han till: ”Var inte rädd, du lilla hjord, för er Far har beslutat att ge er riket.” (Luk 12:32).

Denna vers ger oss ett fönster rakt in i Guds hjärta. För det beslut som Fadern fattat om att överlämna sitt rike till de som vill följa Sonen är inte något slags torrt glädjelöst byråkratiskt beslut. Ordet ”beslutat” är ett verb på nytestamentlig grekiska, eudokeō, som betyder ”behaga/glädja” eller ”behagas/glädjas.” Versen skulle också kunna översättas: ”Var inte rädd, du lilla hjord, för det har behagat” eller ”det har gjort er Far glad, att ge er riket.” Därför lyder 1917 års svenska översättning: ”det har behagat er Fader att ge eder riket” (många moderna bibelöversättningar på andra språk följer samma mönster). Samma ord förekommer och översätts på flera platser i Nya testamentet med ordet glädje. Ett slående exempel är i samband med Jesus dop då Gud talar från himlen och säger: ” Du är min Son, den Älskade. I dig har jag min glädje.” (Luk 3:22). På samma sätt som Fadern gläder sig över sin Son har det glatt honom att besluta att skänka en trasig värld upprättelse och frälsning.

Poängen är att Jesus ödmjuka entré i Jerusalem inte bara är en charad. När Jesus slår in på vägen mot korset så utgör det inte bara en parantes i Guds förhållningssätt till människor. Gud säger inte inom sig: ”Jag måste vara generös en stund, även om jag egentligen inte vill det.” Tvärt om. Det ger Gud den största glädjen att ge sitt rike åt sina ”lilla hjord” och han är fast besluten att välsigna sina barn. Så fast besluten att han sänder sin Son till världen.

BÖN

* * *

O Gud ge oss förstånd att aldrig tvivla på din godhet, ge oss öron som hör hur ditt hjärta bultar av kärlek och ge oss ögon som ser leendet på ditt ansikte när du visar godhet mot dina barn.

Amen

* * *

KÄRLEKSBRANDEN I JESUS HJÄRTA

LYSSNA

LÄS

De kom till Jerusalem, och Jesus gick in på tempelplatsen och började driva ut dem som sålde och köpte. Han slog omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han tillät inte att man bar på något över tempelplatsen. Han undervisade dem och sade: ”Är det inte skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste.” När översteprästerna och de skriftlärda hörde detta, försökte de finna ett sätt att röja honom ur vägen. Ty de var rädda för honom, eftersom alla människor var överväldigade av hans undervisning. Så snart det blev kväll lämnade han staden. – Mark 11:15–19

[otw_shortcode_dropcap label=”J” size=”large” border_color_class=”otw-no-border-color” square=”square”][/otw_shortcode_dropcap]esus välkomnades som en kung till Jerusalem. Om det hade varit värdslig makt som Jesus var ute efter så hade han haft ett gyllene tillfälle att tillskansa sig sådan just där och då. Stämningen måste ha varit explosiv. Tusentals judar från hela medelhavsregionen vallfärdade varje år till Jerusalem för att fira minnet av hur Gud räddat sitt folk ut ur fångenskap och förtryck i Egypten. Israels Gud hade sett sitt folk leva i skuggan av ett ondskefullt imperium och han hade agerat. Han hade sträckt ut sin hand och fällt domen över förtryckarna och skänkt befrielse för Israel. Han hade dränkt faraos arméer i Röda havet och besegrat dåtidens mäktigaste kung. Hur många måste det inte varit bland de fromma judarna som kommit för att fira påsk i Jerusalem som hoppades få se Gud göra något liknande en gång till? Hur många måste det inte varit som längtade efter att en ny Mosesgestalt skulle träda fram och leda Guds folk ut i frihet?

Fast Jesus griper inte tillfället. Snarare tvärt om. Markusevangeliet berättar att Jesus, efter att han passerat en av Jerusalems stadsportar och suttit av från åsnan, som ovetande fått göra tjänst åt kungars kung, inte gör något mer än att se sig omkring på tempelplatsen för att därefter lämna Jerusalem igen (Mark 11:11). Det verkar alltså inte bli någon revolution, något tronskifte eller någon befrielse. Med vad som måste varit tolv snopna lärjungar i släptåg, som nyss råkat i luven på varandra därför att två av dem önskat få ministerposter i Jesus kungarike (Mark 10:45), beger sig Jesus istället till Betania.

TILLBAKA PÅ TEMPELPLATSEN

Men Jesus återvänder till tempelplatsen. Det är faktiskt en revolution på väg, ett tronskifte skall snart äga rum och befrielse skall bli verklighet. På tempelplatsen brinner elden i Jesus hjärta starkt. Samma eld, samma passion, och ja samma innerliga och ofattbara kärlek som några dagar senare driver Jesus att, likt ett lamm som förs till slakt, träda upp inför Pilatus driver honom nu att tala tillrättavisande ord från himmelens Gud: ”Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste.” (Mark 11:17).

Templet var inte bara en central plats för utövandet av den judiska religionen. Tempelbyggnaden var ämnad att vara Guds egen boning. Efter uttåget ur Egypten fick Israels folk ta emot instruktioner från Gud gällande uppförandet av en tälthelgedom (tabernaklet) som skulle fungera som en mötesplats mellan Gud och människor (2 Mos 25–30). Templet i Jerusalem tjänade som en beständig ersättare för tälthelgedomen. När det första templet raserades av det babyloniska riket innebar det därför en monumental kris för Guds folk. Guds egen boning, platsen för hans närvaro låg i ruiner. Ett av de synliga tecknen på att Israel var Guds egendomsfolk hade raserats. När ett andra tempel så småningom restes återställdes något av Israels nationella stolthet och identitet som Guds folk.

Men någonstans längs med vägen har något gått fel. Templet, tänkt att fungera som en mötesplats mellan Gud och människor, hade i Jesus ögon förvandlats till ett rövarnäste. Jesus är upprörd, ledarskapet som ansvarar för templet bär lika lite frukt som fikonträdet som Jesus förbannat innan han kommit till templet (Mark 11:12–14). Penningväxlarnas bords slås omkull, försäljarna drivs ut. Inte därför att det de gör i sig behöver var fel. Med besökande från hela världen behövde man kunna växla valuta för att köpa djur till offer. Djur behövde finnas på plats för det var omöjligt att frakta djur längre sträckor. Men detta tog så stor plats att tillresande inte längre kunde delta i tempellivet. Människor stängdes ute från mötesplatsen med Gud. Detsamma skedde också genom att tempelområdet blivit indelat i olika delar avskilda för hedningar och kvinnor. Men vart återfinns instruktioner för detta åtskiljande av människor i Mose lag? Ingenstans.

Det är inte den milde, nästan mesige Jesus som vi möter här. Vi möter vrede och indignation. Men missta inte Jesus vrede för något annat än kärlek. Bara en person som bryr sig blir arg över missförhållanden. En likgiltig person blir inte arg och Jesus är arg därför att hans hjärta brinner av kärlek. Det brinner av kärlek till den Gud som templet var tillägnat och av kärlek till alla människor som Gud bjuder att komma till honom men som nu stängts ute.

BÖN

* * *

O Gud ge oss hjälp oss förstå hur innerlig din inbjudan att komma till dig är och hjälp oss att inte resa hinder i människors väg. Låt oss bli människor som likt Jesus vredgas därför att vi älskar och bryr oss.

Amen

* * *

MED GUDOMLIG FULLMAKT

LYSSNA

LÄS

En dag när Jesus undervisade folket i templet och predikade evangeliet, kom översteprästerna och de skriftlärda tillsammans med de äldste fram och frågade honom: ”Säg oss vad du har för fullmakt att göra detta och vem som har gett dig den fullmakten?” Han svarade dem: ”Jag har också en fråga. Säg mig: Johannes dop, kom det från himlen eller från människor?” De överlade med varandra och sade: ”Svarar vi: Från himlen, kommer han att fråga: Varför trodde ni då inte på honom? Säger vi: Från människor, kommer allt folket att stena oss, eftersom de är övertygade om att Johannes var en profet.” Och de svarade att de inte visste varifrån det var. Jesus sade till dem: ”Då säger inte heller jag er vad jag har för fullmakt att göra detta.”. – Luk 20:1–7

[otw_shortcode_dropcap label=”A” size=”large” border_color_class=”otw-no-border-color” square=”square”][/otw_shortcode_dropcap]llt sedan det första templet byggdes i Jerusalem så hade det förknippats med Israels kungamakt. Det var kung David som planerade och förberedde tempelbygget. Det var Davids son Salomo som genomförde bygget och invigde templet. Efter det första templets fall invigs ett nytt tempel, efter återkomsten från den babyloniska fångenskapen, under högtidliga former av en kungason vid namn Serubbabel. Under sin tid som Romersk lydkung över Israel öste Herodes den store in pengar i en totalrenovering av templet. En renovering och tillbyggnad av templet som fortfarande pågick vid Jesus tid (Joh 2:20). Måhända är det därför inte någon överraskning att kontroll över templet innebar politisk makt och inflytande. Vid Jesus tid hade det romerska imperiet dessutom börjat blanda sig i tillsättandet av det judiska prästerskapet och inte så få såg chansen att skaffa sig personlig vinning genom att alliera sig med ockupationsmakten.

Men nu står plötsligt en landsortspredikant från en liten avkrok i Judéen på tempelplatsen och kritiserar hela tempelinstitutionen och även om Romarriket under en tid ökat sitt inflytande över templet och prästerskapet så är detta trots allt ändå just det judiska prästerskapets hemmaplan. Vem är den här mannen att kritisera hur templet sköts? Vem är han att kritisera det prästerskap som Herren Israels Gud inrättat. Vem är Jesus att träda in på områden i politiken som han inte har att göra med överhuvudtaget? En ”nobody” utan de rätta kontakterna, utan politisk erfarenhet, utan några trådar att dra i. Kanske hade Jesus tolererats om han stannat kvar på landsbygden. Kanske. Men nu har han placerat sig själv i händelsernas centrum på kollisionskurs med mäktiga människor och det på deras hemmaplan.

För den uppmärksamme läsaren av Lukasevangeliet så framstår dock saker och ting i en annan dager. Om det är någon som har auktoritet att uttala sig om templets beskaffenhet så är det Jesus. Jesus är med ängelns ord till Maria den som ”skall vara konung över Jakobs hus för evigt” (Luk 1:32). Han är den som skall kallas ”helig och Guds son” (Luk 1:35). Han är den frälsning som Gud berett ”att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för […] Israel. (Luk 2:30–32). Faktum är att Jesus blivit smord till kung. Inte med olja, så som det skedde med kungarna i Gamla testamentet, utan med den helige Ande som likt en duva sänkt sig ned över Jesus i synlig gestalt i samband med hans dop (Luk 3:22). Samtidigt hade där hörts en röst från himlen proklamera: ”Du är min Son, den Älskade. I dig har jag min glädje.” (Luk 3:21).

MAKT OCH INFLYTANDE

Som så många andra gånger i evangelierna så bemöter Jesus ifrågasättandet med en egen fråga: ”Johannes dop, kom det från himlen eller från människor?” (Luk 20:4). Med en enda fråga avslöjas de judiska ledarnas sanna motiv. De är ute efter att bevara och bevaka sin position. De kan inte svara på det ena eller andra sättet, för båda svaren leder till att deras position och makt utmanas. Om de säger att Johannes dop var från Gud, varför är de då inte villiga att följa den som Johannes pekat ut som Messias? Om de säger att Johannes var en falsk profet så får de folket mot sig. Oavsett vilket så hotas deras inflytande. Så istället säger de: ” att de inte visste varifrån det var.” (Luk 20:4)

För Jesus är diskussionen över. Han kallar Israel till omvändelse och till att ta rygg på honom som Guds utvalde kung. Men han har inte kommit som en kung som söker efter mänsklig makt och ära därför att ”Människosonen kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat (Luk 19:10).” Detta är den fullmakt Jesus har från himmelens Gud. Detta är den auktoritet som Fadern ingjutit i Sonen. Han har kommit till en trasig värld och trasiga människor för att på Guds uppdrag uppsöka och frälsa det som var förlorat.

BÖN

* * *

O Gud vi förundras över din Son Jesus Kristus och ödmjukheten hos honom. Kungen kommer för att söka och rädda det som var förlorat. Du sände inte en ängel till att söka oss. Du sände inte en profet till att söka oss. Du sände din son. Låt oss Gud aldrig bli så förblindade av vad vi har i den här världen att vi värderar det högre än den skatt vi har i Kristus. Amen.

* * *

TVÅ SLAGS MÄNNISKOR

LYSSNA

LÄS

När Jesus befann sig i Simon den spetälskes hus i Betania, kom en kvinna fram till honom. Hon hade en alabasterflaska med mycket dyrbar olja och hällde ut den över hans huvud, där han låg till bords. När lärjungarna såg det, blev de upprörda och sade: ”Varför detta slöseri? Det där hade man kunnat sälja för mycket pengar och ge åt de fattiga.” Jesus märkte det och sade till dem: ”Varför oroar ni kvinnan? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, men mig har ni inte alltid. När hon hällde ut denna olja över min kropp, gjorde hon det inför min begravning. Amen säger jag er: Överallt i hela världen, där detta evangelium predikas, skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”

Sedan gick en av de tolv, han som hette Judas Iskariot, till översteprästerna och sade: ”Vad vill ni ge mig om jag utlämnar honom åt er?” Då vägde de upp trettio silvermynt åt honom. Och från det ögonblicket sökte han efter ett lämpligt tillfälle att förråda Jesus. – Matt 26:6–13

[otw_shortcode_dropcap label=”P” size=”large” border_color_class=”otw-no-border-color” square=”square”][/otw_shortcode_dropcap]engar och ägodelar är ett tema som är återkommande i Nya testamentet. Jesus varnar till exempel för det han kallar ”bedräglig rikedom” (Mark 4:19). Bedräglig därför att rikedom utger sig för att vara något den inte är. Den är inte beständig, den varar inte för evigt och framför allt världslig rikedom ger inga fördelar inför Gud. Jesus uppmanar därför alla som vill lyssna till honom att bygga sina liv på den klippa som är hans undervisning och att ”inte samla […] skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl” (Matt 6:19) utan att istället ”Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” (Matt 6:20–21).

Jesus ord om att inte samla skatter på jorden är hämtade från bergspredikan. När orden yttrades för första gången på en bergssluttning någonstans i Galiléen så fanns hans tolv närmaste lärjungar vid hans sida och bland dem fanns också Judas (Matt 5:1). Vi vet inte om den ej namngivna kvinnan som öste ut sin parfym över Jesus också var där och hörde vad Jesus hade att säga om pengar. Men aldrig har två personer så handgripligt illustrerat skillnaden mellan att ge det dyrbaraste man äger till Jesus och så samla en skatt åt sig i himlen, eller samla skatter åt sig på jorden och så förlora allt.

Jesus hade kallat Judas att följa honom och utsett honom till att ingå i kretsen av apostlar. Apostlarna bjöds att dela sina liv med Jesus, att delta i uppdraget att föra gudsriket till världen (Mark 3:14) och att få ”lära känna himmelrikets hemligheter” (Matt 13:11). Apostlaskapet var ett privilegium förunnat en liten skara. Vid ett tillfälle kallade Jesus ”till sig de tolv och gav dem makt över alla onda andar och kraft att bota sjukdomar.” (Luk 9:1). Han sände ut sina apostlar som gudsrikesambassadörer, som hans personliga representanter, att förkunna och demonstrera Guds rikes verklighet (Luk 9:2). När människor tidigt i Jesus tjänst gensvarade på förkunnelsen poängterar evangelisten Johannes att Jesus då lät sina lärjungar döpa dessa människor (Joh 4:2). Faktum är att apostlarna till och med blev givna löfte om att medverka i styret av det framtida gudsriket. ”Det är ni som har stått vid min sida under mina prövningar, och jag överlämnar riket åt er, liksom min Fader har överlämnat det åt mig: Ni skall få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner och döma Israels tolv stammar.” (Luk 22:28–30).

Jesus anförtrodde med andra ord sig själv åt sin udda skara av apostlar och med tiden blev de mer än bara lärjungar och medarbetare. De blev hans vänner (Joh 15:15). Allt detta gällde också Judas. Nästan varje gång som Judas Iskariot nämns vid namn i evangelierna så betonas det att han var ”en av de tolv”. (Matt 26:14; 26:47; Mark 14:10; 14:43; Luk 22:3; 22:47; Joh 6:71). Judas var inkluderad i gruppen. Han hörde till Jesus. Han var föremål för Jesus omsorg, kärlek och uppmuntran precis som de övriga apostlarna.

TVÅ OLIKA VAL

Det är svårt att veta om pengarna var Judas enda motiv till att förråda Jesus, de trettio silvermynt som han fick för sin insats (Matt 26:15) var visserligen en betydande summa pengar men knappast något att leva på resten av livet. I jämförelse med vad Judas ger upp så skulle visserligen inte hela världens rikedomar förslå men hur mycket mindre anledning att försaka en skatt i himmelen till förmån för trettio ynka silvermynt. Men sådant är Judas val.

Sådant är inte den okända kvinnans val. Där mörker förblindat Judas sinne och hjärta tycks denna okända kvinnas hjärta lysts upp av himlen själv. Hon kommer till Jesus ”med mycket dyrbar olja och hällde ut den över hans huvud, där han låg till bords.” (Matt 26:7). Spontant och ohämmat öser hon av dåtidens finaste parfym, så dyr att den motsvarade en genomsnittlig judisk årslön, över Jesus. Som ett ohämmat och spontant uttryck för att Jesus är värd att älskas mer än någon annan knäcker hon alabasterflaskan och tömmer dess innehåll över Jesus.

Lärjungarna ser emellertid bara ett slöseri. I vanliga fall så hade Jesus kanske instämt med lärjungarna. Men nu är läget ett annat. Inför Jesus förestående död tycks till och med den berättigade omsorgen om de fattiga få stå tillbaka för en kärlekshandling riktad mot Jesus. De fattiga kommer att finnas kvar. Men Jesus finns snart inte hos sina lärjungar och därför får denne namnlösa kvinna stå som modell för hängiven kärlek till Kristus överallt där evangeliet förkunnas. I själva verket ger hon till Jesus det Judas aldrig tycks ha gjort. Hon ger honom sitt hjärta. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” (Matt 6:21).

BÖN

* * *

O Gud vaka över oss så att vi inte förleds att tro att det finns något som är mer värdefullt att äga än Kristus. Upplys vårt inre Gud så att vi ser den rikedom som vi äger i tron. Uppväck våra hjärtan att älska och uttrycka vår kärlek till dig Gud. Amen.

* * *

EN NY PÅSKMÅLTID

LYSSNA

LÄS

Medan de åt tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: ”Tag och ät. Detta är min kropp.” Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: ”Drick alla av den. Ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Jag säger er: Från denna stund kommer jag inte att dricka av det som vinstocken ger, förrän på den dag då jag dricker det nytt tillsammans med er i min Faders rike.” – Matt 26:26–29

[otw_shortcode_dropcap label=”N” size=”large” border_color_class=”otw-no-border-color” square=”square”][/otw_shortcode_dropcap]är Jesus tar brödet och bägaren gör han något som mängder med judiska husfäder gjort under århundraden. Han leder firandet av en judisk påskmåltid. Men Jesus gör också något som ingen innan honom gjort. Han ger påskmåltiden, som firades till minne av hur Gud befriade sitt folk ut ur fångenskapen i Egypten, en ny betydelse. I centrum för måltiden som Jesus äter med sina närmaste står inte längre kampen mellan Gud och Farao, vandringen genom Röda havet eller lammet vars blod skulle strykas på dörrposterna och skydda från mordängeln. I centrum för måltiden står nu istället Jesus annalkande död. Kanske hoppades Jesus att lärjungarna nu äntligen skulle börja förstå vad som låg framför honom och i förlängningen också dem. Han hade ju försökt säga det till dem flera gånger men av allt att döma utan att de förstod vad ha menade.

Det är inte första gången som Jesus bryter bröd och delar ut till sina lärjungar. Det har skett förut och det har skett i mångdubbelt stor skala. Tusentals människor blev mättade när Jesus vid två tillfällen utförde ett bespisningsunder genom att förmera några bitar bröd och ett fåtal fiskar. Bröden hade delats ut och fiskarna likaså, utan att ta slut. Det hade till och med blivit flera korgar med mat över (Matt 14:13–21; 15:32–39). Jesus hade då tagit bröden, tackat Gud, brutit och gett av bröden och hungriga magar hade blivit mättade.

Nu är situationen en annan, nu handlar det inte om att bespisa människor i ödemarken för att de annars riskeras att duka under på hemfärden. Men ett slående mönster återkommer. Jesus tar brödet, tackar Gud, bryter det och ger åt sina lärjungar. Han gör samma sak med bägaren, tar den, tackar Gud och ger den vidare. Precis som när Jesus gjorde sina bespisningsunder så är det människors behov och väl som ligger på Jesus hjärta. Det handlar emellertid inte längre enbart om det fysiska behovet av föda för att kunna leva. Nu är syftet med det som väntar Jesus, och det som kvällens påskmåltid pekar fram mot, att ge människor mer än fysiskt liv. Världen står, utan att ännu inse det, inför en nytt påskmirakel. Större och mer omfattande än Israels befrielse ur Faraos grepp.

SYNDERNAS FÖRLÅTELSE

Det liv som Jesus ämnar förmedla till människor har sin grund i syndernas förlåtelse och det är för dess skull han ger sitt liv. Detta säger Jesus, efter att ha delat ut brödet, ”är min kropp”, och efter att överlämnat bägaren fortsätter han, ”detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse.” (Matt 26:26–28). Förlåtelse är ett vackert ord med en besvärlig baksida. För det är bara den som gjort fel som är i behov av förlåtelse, det är bara den som syndat som behöver förlåtelse. Erbjudandet om förlåtelse sträcks ut till många, ja till lika många som Jesus blod utgjuts för. Men alla är inte villiga att ta emot en sådan blodköpt gåva. Med gåvan följer nämligen utmaningen att säga: ”Jag behöver förlåtelse, jag har inte alltid älskat Gud över allt och jag har inte alltid älskat min nästa som mig själv.”

Genom kyrkans historia har teologer diskuterat och debatterat den teologiska innebörden av såväl Jesus ord om nattvarden som hur dessa relaterar till korset och på vilket vis Jesus död resulterar i förlåtelse av synd. Det är föga förvånande, utan kanske till och med rätt och riktigt, att kristna önskat tränga in i och förstå Guds handlande så långt det är möjligt för en människa att förstå.

Jesus verkar emellertid samtidigt veta att samla sitt folk kring ett dukat bord, istället för att bara teologiskt utlägga innebörden av sin död. Ställd inför Jesus offer kan nämligen den som erkänner sitt behov finna förlåtelse och nåd lika konkret, påtaglig och verklig som det bröd och det vin som Jesus delade med sina lärjungar och som kyrkan allt sedan dess fortsatt att dela. Den som vill får komma och till Herren och ”smaka och se att Herren är god.” (Ps 34:9).

BÖN

* * *

O Gud öppna våra ögon för storheten i förlåtelsens mirakel. Hjälp oss att gå bortom religiösa klyschor och på djupet förstå vårt behov av din nåd. Hjälp oss leva våra liv med utgångspunkt i den verklighet som nattvarden förkunnar: Att vi kan älska därför att du har älskat oss först.

Amen

* * *

I VÅRT STÄLLE

LYSSNA

LÄS

De förde Jesus till Golgata, det betyder Huvudskalleplatsen. De försökte ge honom vin tillsatt med myrra, men han tog inte emot det. Och de korsfäste honom och delade hans kläder mellan sig och kastade lott om dem. Det var vid tredje timmen som de korsfäste honom. På anslaget stod vad han var anklagad för: ”Judarnas konung – Mark 15:22–26

Knappast vill någon dö för en hederlig människa – kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade. Men inte bara det, utan vi gläder oss i Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har tagit emot försoningen. – Rom 5:8–11

[otw_shortcode_dropcap label=”D” size=”large” border_color_class=”otw-no-border-color” square=”square”][/otw_shortcode_dropcap]e flesta människor bär på drömmar och förhoppningar av olika slag. Det kan handla om allt från stora drömmar om att förändra världen, till drömmar om resor, familjebildning, gemenskap med vänner eller små enkla vardagsönskningar om nya tapeter i köket. På TV och radio rullar inte så sällan reklaminslag för olika pensionsförsäkringar som knyter an till den här typen av förhoppningar. ”Spara dina pengar hos oss så kan du förverkliga din drömpension!” lyder budskapet. Även om denna typ av reklam i någon mån appellerar till ett slags okristet självförverkligande så är det inget konstigt med att ha drömmar och förhoppningar inför framtiden. Snarare är det något djupt mänskligt. Alla människor vill finna lycka och har olika tankar om vad som skall göra henne lycklig.

I Filipperbrevets andra kapitel citerar aposteln Paulus något som många bibelforskare tror är en tidig kristen hymn. Hymnen handlar om Kristus som ”Fastän han var till i Gudsgestalt, [inte räknade] tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa.” (Fil 2:6–7). Texter som denna och andra vägledde kyrkan när det under de första århundradena efter apostlarna uppstod meningsskiljaktigheter i synen på vem Jesus var. Var Jesus en slags halvgud, ett mellanting mellan Gud och människa? Bar han sin mänsklighet som en slags mask för det gudomliga? Eller var han måhända bara en människa med ett särskilt uppdrag från Gud? Kyrkans svar som är väl förankrat i Bibeln blev att Sonen sedan sitt människoblivande i Jesus Kristus är sann människa och sann Gud. I honom förenas mänskligt och gudomligt på ett unikt vis för vår frälsnings skull.

Det innebär att ”När tiden för hans bortgång var inne” och Jesus vände ”sitt ansikte mot Jerusalem fast besluten att gå dit upp.” (Luk 9:51), väl medveten om vad som väntade, så bar han på mänskliga drömmar och förhoppningar precis som du och jag gör. Jesus ryggade tillbaka inför smärta precis som vi. Jesus skulle ha njutit lika mycket av en livskamrat, barn och barnbarn som någon av oss. Han hade uppskattat umgänge i glada vänners lag lika väl som du eller jag.

Missta dig inte och tro att det var lätt för Jesus att gå till Golgata. Det var inte lätt. Jesus spelade inte teater när han ”ropade högt under tårar [och] bad och åkallade den som kunde rädda honom från döden” (Heb 5:7). Det var inte ett skådespel när Jesus sviken av en av sina närmaste sorgset frågar Judas om han ”förråder människosonen med en kyss?” (Luk 22:48). Ropet från korset, ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”, (Matt 27:46) var äkta.

EN FRI GÅVA

Få saker är så utmanande för en människa som att nås av ett sjukdomsbud och med det insikten om att den egna döden står för dörren. För somliga slår det ned med sådan kraft i tillvaron att det närmast kan liknas med en bomb som gör slut på alla drömmar och allt som hör framtiden till. Hur många skulle inte ge allt de äger och har för bara en enda dag till i livet med nära och kära? Hur många skulle inte offra allt för att en sista gång få krama om sina barn? Jesus väljer, trots att det är svårt, att medvetet gå till Jerusalem och sin egen död. Jesus är mer än bara ett offer för omständigheterna, mer än en ofrivillig martyr. Han säger om sitt eget liv att: Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. (Joh 10:18) Han går in under kvalen och lidandet med öppna ögon och av fri vilja. En himmelsk här kunde gripit in och stridit för Jesus frihet. Men inga änglar anländer med dragna svärd, ty befallningen därom når dem aldrig (Matt 26:53).

Vad kan få en människa att agera så som Jesus gjorde? Jesus eget svar är kärlek. ”Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner” (Joh 15:3). Det är outsägligt stor, ofattbart passionerad, osannolikt omfattande, omättbar kärlek som driver honom och Jesus kärlek sträcker sig till och med längre än till hans vänner. För Jesus dör inte bara för sina vänner. Han dör för sina ovänner. Han dör för sina fiender. Jesus demonstrerar Guds kärlek till oss genom att dö ”i vårt ställe, medan vi ännu var syndare”. (Rom 5:8). O att du skulle ta till dig av det stora i evangeliet; att den Gud som känner dig bättre än du själv gör, som känner alla dina hemligheter, alla dina tillkortakommanden och misslyckanden och som känner djupet av din synd och ditt uppror och som därför med rätta kunde visat bort dig från sitt ansikte för evigt, han älskar dig.

En välkänd amerikansk pastor har sagt: ”Att vara älskad utan att vara känd är betryggande men ytligt. Att vara känd utan att vara älskad är vår största rädsla. Men att vara helt och hållet känd och samtidigt sant älskad, det är, ja väldigt mycket som att vara älskad av Gud. Det är vad vi behöver mer än något annat. Det sätter oss fria att sluta låtsas, ödmjukar oss att släppa vår självrättfärdighet och det stärker oss inför varje svårighet som livet kan slänga på oss.”

BÖN

* * *

O Gud vi är bedrövade över att du behövde sända din enfödde och unike Son till världen att dö för våra synder skull, på grund av vårt uppror och vår fiendskap med dig. Samtidigt förundras vi av din kärleks storhet och gläder oss över att vi är älskade i, under och genom allt. Förvissade om att så är fallet på grund av din Son Jesus Kristus offerdöd. Amen

* * *

I GRAVENS DJUP

LYSSNA

LÄS

När det hade blivit kväll, kom en rik man från Arimatea som hette Josef och som hade blivit en Jesu lärjunge. Han gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp. Pilatus befallde då att han skulle få den. Josef tog kroppen, svepte den i rent linnetyg och lade den i sin nya grav som han hade låtit hugga ut i klippan. Sedan rullade han en stor sten för ingången till graven och gick därifrån. – Matt 27:57–60

[otw_shortcode_dropcap label=”U” size=”large” border_color_class=”otw-no-border-color” square=”square”][/otw_shortcode_dropcap]ppspikad på ett romerskt träkors formulerar Jesus några av sina mest kända ord. De utgör tillsammans en bön om Guds nåd. Men han ber inte för sin egen skull. Han ber istället: ”Fader förlåt dem, ty de vet inte vad de gör”. (Luk 23:34). Jesus ord ringer sanning. De som låter korsfästa Jesus vet inte vad de gör. Eller rättare sagt, de är experter på det de gör. Jesus romerska bödlar är experter på död. De kan sitt yrke. De vet precis var grova spikar skall slås in i en människokropp för att de skall bära upp tyngden av den döende. De är slaktare som inte tar hand om djur utan behandlar människor som om de vore mindre än djur.

Om de hade vetat vem de hade framför sig så hade de inte agerat som de gjorde. Om de vetat vem de var på väg att avrätta på ett så ohyggligt vis så hade de inte hädat och hånat. Om den korsfästes härlighet inte hållits tillbaka så hade de romerska bödlarna och så också de judiska ledarna fallit ned på knä, bländad av strålglansen från honom som änglar tillber. Men nu vet de inte vad de gör, de förstår inte vem de har framför sig.

Inte heller Josef av Arimatea vet fullt ut vem det är han har att göra med. Men något driver honom att ta risken att be Pilatus om Jesus kropp och att behandla Jesus som att han tillhörde Josefs egen familj, som om Jesus vore hans egen son. Han lägger Jesus kropp i sin nyligen uthuggna klippgrav förberedd för Josefs egens familj (Matt 27:60). I nattens mörker återspeglar Josefs välgärning Faderns kärlek till Sonen. Det är fullbordat, förnedringen är över. Nu väntar gravens vila.

Men Jesus död och gravläggning är inte, hur märkligt det än låter, bara negativ. På något vis är Gud närvarande i och genom Kristi död. Som aposteln Paulus uttrycker det: ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser”. (2 Kor 5:19). Jesus tog världens synd på sig och bar den med sig in i gravens djup för att genom sin död avväpna och besegra honom som hade döden i sitt våld (Heb 2:14). Därför kan alla kristna genom alla tider med visshet instämma i psalmistens ord:  ”Så långt som öster är från väster låter han våra överträdelser vara från oss” (Ps 103:12).

BÖN

* * *

Hjälp oss Gud att i alla livets skeenden minnas att din kärlek sträcker sig bortom graven och att din nåd är lika väldig över dem som fruktar dig som himlen är hög över jorden. Amen

* * *

DÄR ALLT HOPP VAR UTE

LYSSNA

LÄS

På den första dagen i veckan gick de tidigt på morgonen till graven med de välluktande kryddor som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven och gick in men fann inte Herren Jesu kropp. När de inte visste vad de skulle tro, se, då stod två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och böjde ansiktet mot marken, men de båda männen sade: ”Varför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er, medan han ännu var i Galileen. Han sade att Människosonen måste utlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.” Då kom de ihåg hans ord. Och de vände tillbaka från graven och berättade allt detta för de elva och för alla de andra. Det var Maria från Magdala och Johanna och Jakobs mor Maria. Också de andra kvinnorna som var med dem talade om det för apostlarna– Luk 24:1–8

[otw_shortcode_dropcap label=”S” size=”large” border_color_class=”otw-no-border-color” square=”square”][/otw_shortcode_dropcap]lutet på en berättelse har förmågan att ställa en berättelse i ett helt nytt ljus. Ett plötsligt avslöjande i slutet av en däckare kan fria den oskyldigt anklagade och sätta ljuset på den som alla trodde var oskyldig, ett dåligt slut på en film kan förstöra en i övrigt underhållande film och ett vackert slut kan ge dig feelgood-känslor resten av dagen.

En van läsare av evangelierna frestas gärna att läsa dem i ljuset av slutet. För vi vet ju vad som händer, Jesus uppstår från de döda och hade han inte uppstått så hade högst troligt aldrig några evangelier skrivits överhuvudtaget. Det är slutet på evangelierna som sätter allt Jesus sagt och gjort i ett nytt perspektiv. Det är slutet som kastar ett nytt ljus över hans död.

För lärjungarna som var med när händelserna utspelade sig var situationen dock en annan. De förväntade sig inte, trots Jesus förutsägelser och försök att förklara, att Messias skulle dö. De hade varit med när Jesus förkunnade att Guds rike var nära (Mark 1:15), de hade gensvarat på kallelsen att följa honom, (Matt 4:19) de hade sett underverken han gjort. Hoppets låga måste rimligen ha tänts hos dem. Tanken att Guds rike verkligen var på ingående måste plötsligt upplevts rimligare och sannare än någonsin tidigare. Snart skulle det äga rum, Gud skulle befria och rädda Israel!

En sådan sak borde väl glädja alla men så visar sig inte vara fallet. Det judiska ledarskapet ser inte med blida ögon på Jesus. Istället växer spänningen mellan dem och Jesus mer och mer för varje konfrontation dem emellan. Jesus möten med Israels mäktiga män slutar med att de använder sitt inflytande för att få honom avrättad.

Drömmen om Guds rike, om den lever kvar överhuvudtaget, skjuts på framtiden. Josef av Arimatea som beskrivs som en man som väntade på Guds rike (Mark 15:43) föreställer sig i alla fall inte något annat. Han som i hemlighet varit en sympatisör till Jesus (Joh 19:38) ser bara en sak att göra, att försöka ordna en ordentlig grav åt Jesus och ge honom en hedervärd begravning, om möjligt förhindra att Jesus kropp slängs i en massgrav reserverad för alla som dumdristigt gett sig i kast med och rest sig upp mot det romerska imperiets makt (Matt 27:57).

Kvinnorna som besöker Jesus grav tidigt på söndag morgon hyser inte heller de några andra förhoppningar än Josef av Arimatea. De är på väg att smörja Jesus kropp med väldoftande kryddor och oljor. En judisk begravning skedde nämligen ofta i två etapper. Först sveptes den avlidne och smordes helst också med välluktande oljor och kryddor i syfte att motverka stanken av förruttnelse, för att sedan placeras i en klippgrav. När kroppen ett eller två år senare förmultnat återvände de anhöriga till graven för att samla ihop den avlidnes ben i ett så kallat ossuarium. Benen tänkte man sig att Gud skulle använda vid tidens slut då han skulle låta alla människor uppstå igen. Om det fanns något hopp hos kvinnorna rörande Jesus så var det förlagt till den dagen som bara Gud visste när den skulle äga rum.

KOM IHÅG VAD HAN SA TILL ER

Men så vänds kvinnornas hela värld upp och ned och hoppet återvänder där allt hopp nyss var ute. Framtiden har gjort entré i nuet. Uppståndelsens dag har tidigarelagts. ”De fann att stenen var bortrullad från graven och gick in men fann inte Herren Jesu kropp.” (Luk 24:2–3) Förvirrade över att inte finna Jessus kropp blir kvinnorna de första som får höra det förkunnas: ”Varför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här, han har uppstått.” (Luk 24:5) Aldrig har väl avsaknaden av en person varit så välkommen som den första påskdagen?

Kom ihåg, påminner de himmelska sändebuden kvinnorna, kom ihåg vad Jesus sa till er: ”Människosonen måste utlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.” (Luk 24:6). Då minns de. De där orden som då hade varit obegripliga framstår nu i ett annat ljus. Den tomma graven förändrar allt. Budskapet om Jesus uppståndelse sätter Jesus nederlag i ett nytt ljus. Det visar sig att nederlaget inte är något nederlag överhuvudtaget. Det är som att rösträkningen i ett val har gjorts om och segern gått över till den sida som tidigare hade setts besegrad. Det ofattbara som hänt har varit Guds verk från början till slut. Allt som Jesus sa om Guds rike och gjorde för att visa hur det ser ut när Guds styre når världen var på riktigt. Den tomma graven, som än idag förblir tom, demonstrerar hur Guds rikes krafter verkligen brutit in i världen. Josef av Arimatea har inte väntat på Guds rike förgäves. Guds styre har nått världen inte trots Jesus död utan genom hans död.

Nu är frågan: Vill du likt kvinnorna som ”vände tillbaka från graven och berättade allt detta för de elva och för alla de andra” (Luk 24:9) göra detsamma? Vill du berätta för alla att det finns hopp för en trasig värld? Vill du berätta för alla att Guds rike har brutit in i historien till välsignelse, syndernas förlåtelse, barnaskap hos Gud, upprättelse, helande och liv? Vill du berätta att det finns ett nytt liv att leva under Jesus goda herravälde?

BÖN

* * *

Herre gör påskdagens glada budskap levande för oss så att vi förstår vilket hopp du kallat oss till. Låt oss erfara kraften i Jesus uppståndelse och hjälp oss att dela budskapet om din Son med alla i vår värld.

Amen

* * *